Du vet att du bor på Gran Canaria…..

.. och att du har bott där ett tag, när du får hallucinationer om mat. En dag känner du plötsligt att du kan inte leva om du inte får äta smörgåstårta, nu genast! Du ser den framför dej, saftig och garnerad med räkor, ägg och skinka och med en frisk smak av dill och citron.  Eller kanske är det en Prinsesstårta med grön marsipan som sakta glider förbi i dina tankar när du ligger på stranden och blickar ut över havet. Som ett lastfartyg i horisonten, lastat med fluffig grädde, vaniljkräm  och en skär ros på toppen.

Är det tanken på lakrits, solvarma smultron,  Prästost,  eller Messmör som gör att du  plockar upp mobilen och kollar sista minuten flygen hem till Norden, bara utifall om…..

Vi har alla varit där.

Skriv och berätta om vad för ätbart som du får sån där oemotståndlig längtan efter!

3 svar på “Du vet att du bor på Gran Canaria…..”

  1. Hei Mie og takk for invitasjon til din blogg.
    Jo, jeg kjenner igjen dette suget, også fra tider da jeg var med barn, men nå tror jeg ikke det er din situasjon?
    For meg har maten hatt en egen historie og plass i mine reiser og bosetning i andre kulturer. Faktisk har mat vært en inngangsnøkkel til nettop det. Kultur!
    Når man bor over lang tid i en ny kultur går det mye energi til å lære alt nytt. Jeg husket at jeg ”glemte” å snakke enegelsk i en periode som jeg fokuserte mye på å lære spansk.
    Etter en stund med opptak og inntak av nye smaker, lyder og alle sanse inntrykk som en ny kultur bringer med seg kan det komme en slags motreaksjon det man plutselig får en intens lengsel etter noe fra ens egen opprinnelse. Ja, det er nesten som at ens egen identitet truer med å gå i oppløsning om man ikke får tilgang til noe som hjelper en til å erindre hvem man er, som svensk, som norsk. Og hva da mer enn mat?
    Følelsen av å være den som fyller munnen med norsk bløtkake er sikkert av samme art som det er å være svensk med en munnfull prinsesstårta. Alle assosiasjone,r svenske eller norske, innfinner seg i takt med smaksløkenes utvidelse og tårtan´s flukt ned i svelget.
    Med årene har dette mistet litt av brodden for meg. Rett og slett fordi jeg er så mye alle andre steder en der hvor bløtkaker og prinsesstårtor( ja, det er jo litt svenske i meg også :)) befinner seg.
    Etter hvert blir markens grøde og jordens frukter som ett stort matfat som hører til oss alle, og jeg kan selv her og nå kjenne meg tiltrukket av tanker på Calala´s i Nicaragua, eller Garri i Afrika, eller rett og slett en håndfull blåbær en nordisk sommer dag. Alt sammen fra Guds hage, som vi kan dele fra, ta del i og lære mer om hverandre fra. Eller….?

Kommentera gärna!