#sommarkroppen

Vad hände med den helt vanliga kroppen? Eller den kroniskt sjuka kroppen? Kroppen som varit utsatt för en olycka eller skada? Den får inte var med på #sommarkroppen.

Jag vill dela med mej av ett mycket bra blogginlägg skrivet av den norska journalisten  Lene Vikander (länk till bloggen)

Hon berättar att den norska stiftelsen ExtraStiftelsen Hälsa och Rehabilitering som arbetar med hälsoprojekt och forskning, planerar en kupp mot #sommarkroppen, eller #sommerkroppen som det blir på norsk.  på sociala medier som t ex Instagram.  Syftet med #sommarkroppen är att man ska lägga upp bilder på sin vältränade och hårdbantade kropp. (Jag vill hänvisa till ett tidigare inlägg här länk till ”Skäms Aftonbladet” där jag bloggar om hur pressade vi är av media när det kommer till hur vi ser ut).

Kuppen består i att hashtagga bilder av helt vanliga kroppar som din och min, så att #sommarkroppen blir vardagskroppen. Bra tycker jag!

Lene Vikander skriver bland annat; Att leva hela livet under piskan av social kontroll begränsar bara dej själv och din egen livskvalitet, ingen annans.

Heja! Nu kuppar vi #sommarkroppen 2017!

Spontan selfie, glöm det…

Jag råkade starta kameran och fick syn på mej själv, i perspektiv snett underifrån; trött och sliten med rynkor och hängande hud både här och där. Shit! Är det så jag ser ut? I verkligheten?! Genast lyfte jag på min Surface (osponsrad reklam) och riktade in kameran så att jag skulle få se mej själv ur ett mer smickrande perspektiv. Och kände mej genast irriterad på min egen reaktion; att t o m i min enskildhet, en ledig dag med bara häng på balkongen och största mjukisbyxorna på så blev jag lite upprörd över att jag inte såg så fräsch ut som den bild av mej själv jag bär på inombords.

Och det är ju så att åldras; vi känner oss och är som alla åldrar vi någonsin varit i. Så det är faktiskt lite svårt att hänga med i svängarna och förstå att kroppen fortsätter sin biologiska process och mognar och mognar mer och mer för varje år.

Jag börjar googla runt och läsa om att åldras. I en mycket bra artikel skriven av Elisabeth Åsbrink där hon beskriver Klimakteriet som är ett slags chock, i likhet med puberteten. Kropp, psyke, känsloliv, tankar, allt påverkas av den hormonella förändringen. Hon skriver även om boken ”The middlepause” där författaren Marina Benjamin redogör för vad hon finner i wellnesslitteraturen som berör kvinnors åldrande.

Där får läsaren ett nutidshistoriskt perspektiv på kvinnans åldrande, en intelligent människas analys av biologi, kultur och ideologi. Elisabeth Åsbrink berättar att de män hon har mött som läst ”The middlepause” talar lyriskt om den. De får veta saker om sina systrar, mödrar, fruar och flickvänner som de inte haft en aning om. Och kvinnor kommer att känna hur åldrandeångesten krackelerar en aning, men inte i ett förskönande new age-lingo eller genom att ta fram sin ”inre häxa”.

Och när jag fortsatte mitt sökande på nätet efter positivt åldrande så hittade jag denna sida! Glädjen i att åldras! Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson Wallin har tillsammans med Hälsinglands museum skapat en vandringsutställning om äldre, som heter Årsrika. Syftet är att vidga synen på hur det är att åldras. Att det är så mycket mer än krämpor, det är också rikedom – på såväl visdom som erfarenhet, och inte minst livsglädje.
– Helt plötsligt har jag fått en massa förebilder! Herregud, vilka resurser och vilken erfarenhet dessa människor sitter på, säger Annica Carlsson Bergdahl.
Tillsammans med fotograf Elisabeth Ohlson Wallin har hon träffat arton personer mellan 78 och 95 år, allt ifrån musiker och snickare till en Nobelpristagare.
– Vi vet ju alla om att ålderdomen är förknippad med negativa saker som krämpor och hörselnedsättning. Men det inte alla känner till är allt det positiva. Det här lugnet som många har, en ökad tolerans. Man släpper på prestigen, småsaker är inte så viktigt längre. Man får ett annat perspektiv på livet, säger Annica.

Härligt! Jag chillar vidare. God helg på er!

Skilsmässa; ridå ner…..eller upp?

Idag bloggas det en hel del om en skilsmässa som offentliggörs, begråts, tröstas och ny-dejtas ut på sociala medier. Jag läser Cissi Wallin´s inlägg och kommentarer på det och känner en viss tillfredsställelse i mitt 55-åriga hjärta över att jag kanske inte är så förlegad i mitt tänkande ändå.

Sedan jag startade min blogg har jag läst MYCKET och unga människor som bloggar är aktiva i mycket högre grad än de som är i min ålder. Och jag kan inte låta bli att tycka synd om dem. De lägger ut ALLT i sina texter! Sånt som jag och mina jämnåriga bara berättar och diskuterar med våra bästa och närmaste vänner ventileras på fb, blogg, instagram, you name it. Helst med bilder också så att det riktigt ska synas.

Och det är väl okej om man nu tycker att man får stöd och hjälp osv av det, och så länge det bara gäller en själv. Men så fort någon annan människa är med i bilden; partner, barn t ex. Vad händer då? Är det okej att barnen ska googla när de blir äldre och hitta inlägg där deras föräldrar gör upp inför publik? Är det okej att främmande människor ska kunna kommentera mej och vad jag gör därför att jag har en partner som tjänar pengar på att blogga och ju mer besök hen har på sin blogg desto mer pengar trillar in. Alltså  använder hen vårt liv tillsammans, eller vår skilsmässa och våra uppslitande gräl på offentlighetens scen som en inkomstkälla.

Jag tycker det är omdömeslöst och rent ut sagt elakt.