#sommarkroppen

Vad hände med den helt vanliga kroppen? Eller den kroniskt sjuka kroppen? Kroppen som varit utsatt för en olycka eller skada? Den får inte var med på #sommarkroppen.

Jag vill dela med mej av ett mycket bra blogginlägg skrivet av den norska journalisten  Lene Vikander (länk till bloggen)

Hon berättar att den norska stiftelsen ExtraStiftelsen Hälsa och Rehabilitering som arbetar med hälsoprojekt och forskning, planerar en kupp mot #sommarkroppen, eller #sommerkroppen som det blir på norsk.  på sociala medier som t ex Instagram.  Syftet med #sommarkroppen är att man ska lägga upp bilder på sin vältränade och hårdbantade kropp. (Jag vill hänvisa till ett tidigare inlägg här länk till ”Skäms Aftonbladet” där jag bloggar om hur pressade vi är av media när det kommer till hur vi ser ut).

Kuppen består i att hashtagga bilder av helt vanliga kroppar som din och min, så att #sommarkroppen blir vardagskroppen. Bra tycker jag!

Lene Vikander skriver bland annat; Att leva hela livet under piskan av social kontroll begränsar bara dej själv och din egen livskvalitet, ingen annans.

Heja! Nu kuppar vi #sommarkroppen 2017!

Spontan selfie, glöm det…

Jag råkade starta kameran och fick syn på mej själv, i perspektiv snett underifrån; trött och sliten med rynkor och hängande hud både här och där. Shit! Är det så jag ser ut? I verkligheten?! Genast lyfte jag på min Surface (osponsrad reklam) och riktade in kameran så att jag skulle få se mej själv ur ett mer smickrande perspektiv. Och kände mej genast irriterad på min egen reaktion; att t o m i min enskildhet, en ledig dag med bara häng på balkongen och största mjukisbyxorna på så blev jag lite upprörd över att jag inte såg så fräsch ut som den bild av mej själv jag bär på inombords.

Och det är ju så att åldras; vi känner oss och är som alla åldrar vi någonsin varit i. Så det är faktiskt lite svårt att hänga med i svängarna och förstå att kroppen fortsätter sin biologiska process och mognar och mognar mer och mer för varje år.

Jag börjar googla runt och läsa om att åldras. I en mycket bra artikel skriven av Elisabeth Åsbrink där hon beskriver Klimakteriet som är ett slags chock, i likhet med puberteten. Kropp, psyke, känsloliv, tankar, allt påverkas av den hormonella förändringen. Hon skriver även om boken ”The middlepause” där författaren Marina Benjamin redogör för vad hon finner i wellnesslitteraturen som berör kvinnors åldrande.

Där får läsaren ett nutidshistoriskt perspektiv på kvinnans åldrande, en intelligent människas analys av biologi, kultur och ideologi. Elisabeth Åsbrink berättar att de män hon har mött som läst ”The middlepause” talar lyriskt om den. De får veta saker om sina systrar, mödrar, fruar och flickvänner som de inte haft en aning om. Och kvinnor kommer att känna hur åldrandeångesten krackelerar en aning, men inte i ett förskönande new age-lingo eller genom att ta fram sin ”inre häxa”.

Och när jag fortsatte mitt sökande på nätet efter positivt åldrande så hittade jag denna sida! Glädjen i att åldras! Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson Wallin har tillsammans med Hälsinglands museum skapat en vandringsutställning om äldre, som heter Årsrika. Syftet är att vidga synen på hur det är att åldras. Att det är så mycket mer än krämpor, det är också rikedom – på såväl visdom som erfarenhet, och inte minst livsglädje.
– Helt plötsligt har jag fått en massa förebilder! Herregud, vilka resurser och vilken erfarenhet dessa människor sitter på, säger Annica Carlsson Bergdahl.
Tillsammans med fotograf Elisabeth Ohlson Wallin har hon träffat arton personer mellan 78 och 95 år, allt ifrån musiker och snickare till en Nobelpristagare.
– Vi vet ju alla om att ålderdomen är förknippad med negativa saker som krämpor och hörselnedsättning. Men det inte alla känner till är allt det positiva. Det här lugnet som många har, en ökad tolerans. Man släpper på prestigen, småsaker är inte så viktigt längre. Man får ett annat perspektiv på livet, säger Annica.

Härligt! Jag chillar vidare. God helg på er!

Du vet att du bor på Gran Canaria…..

.. och att du har bott där ett tag, när du får hallucinationer om mat. En dag känner du plötsligt att du kan inte leva om du inte får äta smörgåstårta, nu genast! Du ser den framför dej, saftig och garnerad med räkor, ägg och skinka och med en frisk smak av dill och citron.  Eller kanske är det en Prinsesstårta med grön marsipan som sakta glider förbi i dina tankar när du ligger på stranden och blickar ut över havet. Som ett lastfartyg i horisonten, lastat med fluffig grädde, vaniljkräm  och en skär ros på toppen.

Är det tanken på lakrits, solvarma smultron,  Prästost,  eller Messmör som gör att du  plockar upp mobilen och kollar sista minuten flygen hem till Norden, bara utifall om…..

Vi har alla varit där.

Skriv och berätta om vad för ätbart som du får sån där oemotståndlig längtan efter!